Från fyllocellen till fjällen.

Jag har alltid varit en person som vill förstå hur saker fungerar. Om något går sönder vill jag veta varför. Jag kan plocka isär en maskin, skriva programvara, bygga elektronik och ägna alldeles för mycket tid åt ett problem som någon annan för länge sedan hade kastat i soporna. Jag har nog haft ungefär samma inställning till livet. Det mesta borde gå att förstå. Och går det att förstå borde det också gå att kontrollera. Alkoholen visade sig vara ett ganska effektivt sätt att bevisa motsatsen. I början var alkohol inget problem för mig. Tvärtom. Den fungerade. Den fick mig att slappna av. Den tystade tankarna. Jag kunde släppa kontrollen för en stund och världen blev lite enklare. Under lång tid såg jag därför inte alkoholen som problemet. Den var lösningen. När livet blev svårt drack jag. När jag var stressad drack jag. När jag var glad kunde jag dricka för att fira. När jag var ledsen kunde jag dricka för att slippa känna efter. Alkohol är ganska flexibel på det sättet. Det går nästan alltid att hitta en anledning. Problemet var att lösningen så småningom började skapa fler problem än den löste. Mitt liv blev gradvis mindre. Relationer tog skada. Jag förlorade människor som betydde mycket för mig. Jag förlorade trygghet, företag, hem, vänner och hälsa. Men den största förlusten var nog att jag till slut förlorade mig själv. Ändå fortsatte jag länge att försöka lösa situationen på mitt gamla sätt: genom att tänka mer, kämpa mer och försöka få kontroll. Och naturligtvis genom att försöka kontrollera drickandet. Jag skulle dricka mindre. Inte i dag. Inte före en viss tid. Bara en viss mängd. Bara öl. Bara vin. Ta en paus. Skärpa mig. Börja om på måndag. Ibland fungerade det faktiskt. Det var nästan det värsta, för varje kort period då jag lyckades gav mig bevis för att jag fortfarande hade kontroll. Sedan började allting om igen. Det tog mig lång tid att förstå en ganska enkel sak: Om jag verkligen hade kunnat kontrollera mitt drickande hade jag inte behövt ägna så mycket tid åt att försöka kontrollera det. Till slut kom jag till en punkt där det inte längre gick att förklara bort vad som hände. Jag hade sagt ”nu räcker det” många gånger tidigare. Men den här gången började jag inse att jag inte längre hade någon bra idé om vad jag skulle göra. Och för en person som alltid har en idé om vad man ska göra var det en ganska ovanlig situation. Jag gick på mitt första AA-möte. Jag visste egentligen inte vad jag förväntade mig. Jag hade en del förutfattade meningar om AA. Jag var skeptisk till sådant jag inte kunde förstå logiskt och jag var definitivt inte ute efter att någon skulle tala om för mig vad jag skulle tro. Men det jag mötte var något mycket enklare. Vanliga människor. Olika åldrar, bakgrunder, yrken, personligheter och livsåskådningar. Människor som berättade hur det faktiskt hade varit. Och jag började höra saker jag kände igen. Inte bara historier om alkohol. De pratade om rädsla. Ilska. Kontroll. Självömkan. Skam. Resentment. Om att försöka styra andra människor. Om att leva inne i sitt eget huvud. Om att vilja förändra världen så att man själv skulle kunna må bra. Det var betydligt mer obehagligt att känna igen sig i det än att bara räkna hur mycket man hade druckit. Men jag hörde också något annat. De pratade om hur livet såg ut nu. Det fanns människor i rummet som hade varit där jag var och som inte bara hade slutat dricka. De verkade faktiskt må bra. Det gjorde mig nyfiken. Så jag fortsatte komma tillbaka. Jag började arbeta med AA:s tolv steg. För mig handlade det inte om att plötsligt bli någon annan människa. Det handlade snarare om att börja se mig själv lite tydligare. Att vara ärlig. Att se min egen del i konflikter. Att göra upp med gammal ilska. Att gottgöra sådant jag hade gjort. Att upptäcka hur mycket energi jag använde på människor, situationer och saker som jag ändå inte kunde kontrollera. Och framför allt började jag förstå skillnaden mellan det jag faktiskt kunde förändra och det jag bara hade åsikter om. Det senare visade sig vara en imponerande stor kategori. Jag började också meditera. För någon som alltid har haft ett huvud som gärna vill analysera nästa problem var det en ganska märklig upptäckt att man faktiskt kan sitta still och inte lösa någonting alls. Och att världen ändå fortsätter fungera. Sakta började något förändras. Först handlade det om att inte dricka i dag. Sedan upptäckte jag att flera sådana dagar efter varandra började skapa ett liv. Men den största förändringen var inte att alkoholen försvann. Det var att behovet av att fly från mig själv började försvinna. I dag är jag fortfarande samma person på många sätt. Jag älskar fortfarande att förstå saker. Jag kan fortfarande försvinna ner i ett tekniskt problem, bygga något som förmodligen redan går att köpa färdigt eller börja läsa om något fullständigt orimligt bara för att jag blev nyfiken. Jag tycker fortfarande om att diskutera stora frågor om människor, medvetande, vetenskap och livet. Och jag kan fortfarande få för mig att om alla bara lyssnade på min fantastiska lösning skulle världen fungera mycket bättre. AA har hjälpt mig att upptäcka att världen märkligt nog klarar sig ganska bra utan att jag styr den. Det är kanske en av de större lättnaderna i mitt liv. I dag betyder nykterhet därför mycket mer för mig än att inte dricka alkohol. Det betyder frihet. Jag behöver inte vakna och försöka rekonstruera gårdagen. Jag behöver inte försöka reparera relationer som jag förstörde kvällen innan. Jag behöver inte ljuga för andra eller för mig själv om hur jag mår. Jag behöver inte organisera livet runt nästa möjlighet att dricka. Och jag behöver inte längre använda alkohol för att stå ut med att vara jag. Livet är inte perfekt. Jag har fortfarande problem. Jag kan fortfarande bli rädd, arg, stressad och självisk. Jag kan fortfarande fastna i mina egna tankar och försöka lösa saker som inte är mina att lösa. Skillnaden är att jag numera har verktyg. Möten. De tolv stegen. Meditation. Andra alkoholister. Självrannsakan. Acceptans. Humor. Och att försöka hjälpa någon annan när jag själv börjar bli alldeles för upptagen av mig själv. Det finns en gammal AA-påminnelse som jag tycker mycket om: Rule 62. ”Ta inte dig själv på så förbannat stort allvar.” Det är fortfarande något jag behöver påminnas om. En av de viktigaste sakerna jag fått genom AA är möjligheten att använda det jag själv har gått igenom till något meningsfullt. När en ny person kommer till ett möte vet jag inte vad han eller hon har förlorat. Jag vet inte hur mycket personen dricker eller hur länge det har pågått. Jag vet inte om personen tror på Gud, vetenskap, universum eller ingenting alls. Det spelar egentligen ingen roll. Jag vet bara hur det känns när man har försökt alla sina egna lösningar och de inte fungerar längre. Och jag vet hur det känns att undra om livet verkligen kan bli bra igen. Det kan det. Mitt liv blev inte det liv jag hade planerat. Men det blev ett liv där jag i dag kan vara närvarande. Jag har återfått relationer och byggt nya. Jag får skapa, lära mig, arbeta, hjälpa människor, skratta och vara en del av andra människors liv. Framför allt har jag fått något som jag tidigare sökte på helt fel ställe: lugn. Inte ett konstant lyckorus. Inte ett liv utan problem. Sinnesro är för mig mycket enklare än så. Det är att kunna sitta mitt i livet och inte behöva fly från det. Jag behöver inte förstå allting. Jag behöver inte kontrollera allting. Jag behöver inte vinna varje diskussion. Jag behöver inte lösa morgondagen i dag. I dag försöker jag inte vara perfekt. Jag försöker vara närvarande, ärlig och till nytta för andra. Och jag dricker inte i dag. För mig har det visat sig vara en väldigt bra grund att bygga resten av livet på.